Den präktiga äldrepolitiken

Jag sitter på jobbet nu. Försöker skriva en text om äldrepolitiken som ska vara med i någon form av broschyr. Till min hjälp har jag ett handlingsprogram som någon har skrivit med alla viktiga politiska insatser som vi vill göra för äldre de kommande åren.

Det finns få politiska texter som är så präktigt skrivna som de som handlar om äldre. Man får liksom känslan av att det är sextioåriga Folke som skrivit texten och försökt att inte låtsas om den ångest inför den framtid som han går till mötes.

Jag tror det är skitjobbigt att bli gammal. Dels för att jag kanske kommer få kass mat på hemmet, vara tvungen att äta 68 olika typer av mediciner, kissa på mig och ha svårt att gå. Men det är nog bara en fjärt i rymden jämfört med det faktum att alla man någonsin gillat försvunnit till helvetet eller ini demensens ångor. Kvar är bara ett par pubertala barnbarn med dålig smak.


Vad gör man då? Gläds åt den fina hemtjänsten som hjälper mig att städa toaletten en gång i veckan? Eller att det bara kommer kosta mig en hundring att åka med färdtjänsten på söndagsbingo? När söndagsbingo är kasst?

Det bästa vi skulle kunna göra inom äldrepolitiken är att utplåna demensen. Alla vettiga människor behöver vettiga människor att prata med. Det borde vara en mänsklig rättighet.