Ibland, ganska ofta faktiskt, så pratar människorna i de mjuka tv-sofforna om det hårda klimatet i våra skolor idag. "Barnen kallar varandra fula saker. Det är inte bra" är kontentan. Sen analyserar man vad detta beror på och suckar en stund över att skolan har tappat sin uppfostrande funktion. Folkpartiet skriver debattinlägg om att ordning och uppfostran ska vara en del av betyget.
Ska man verkligen behöva tolerera att bli kallad namn som morsaknullare, pittollon, hora, äckelfrans, fitta, fisfetto på en plats och i en tid som är besvärlig nog som den är?
Nej, det ska man fårstås inte. Ingen människa ska behöva stå ut med idioter som vill ont. Men man kanske bör fundera på, är det verkligen själva orden som är problemet? Att vi ändrar vårt sätt att uttrycka oss är ju liksom inget nytt. "Dagens ungdom" har ju alltid i alla generationer slängt sig med begrepp som orsakar skavsår i gammelfolkets trumhinnor. Detta behöver ju dock inte betyda att barns respekt för varandra blir mindre, att barns psykiska ohälsa blir större eller att mobbningen ökar.
Om en person upplever sig själv som kränkt, så är den kränkt. Ingen kan komma och säga att Lisa inte blev så farligt kränkt för att hon bara blev kallad "glasögonorm" och inte hora. Eller att "fitttrion" Eva, Lena och Bettan ska uppleva sig själv som mobbade på grund av deras ökennamn. Jag tror människor blir ledsna om de inte blir respekterade. Hänger verkligen ett grövre språk ihop med respektlöshet?
No comments:
Post a Comment