En dramadrottnings betraktelser

Vi har haft årsmöte i helgen. Eller distrikskongress som någon också kallade det. Valupptakt stod det på affischerna. Men hur som så var det i alla fall någon slags sammandrabbning mellan socialdemokratiskt folk från hela stockholmsregionen.

Jag har befunnit mig i röran i närmare två år nu. Varje dag gör jag nya upptäkter. I början var jag mest fascinerad över att så många hade haft intimt umgänge med varandra. Att alla verkade hänga ihop på något sätt även utanför politiken. Att man inte kunde lägga en föraktfull kommentar om någon socialdemokrat med en annan socialdemokrat i rummet stod klart relativt fort. Risken var stor att idioten jag ville baktala var någon annans socialdemokrats svåger, bilmekaniker, älskare eller hundvakt. Efter ett tag övergick fascinationen faktiskt främst till stolthet över att man del av en grupp människor som hade sånt driv och så mycket engagemnag.

Men vissa saker gör mig fortfarande lite grubblande. En sådan sak är konfliktsökeriet. Den här fantastiska viljan att vilja göra skillnad på folk och folk i partiet, på höger och vänster... och framför allt på stad och län. Jag blev nog socialdemokrat framför allt för att jag inte tyckte att sånt skulle göra någon skillnad. Var man kommer ifrån alltså. Oavsett om jag kommer från Sarajevo, Danderyd, Skarpnäck eller Örkeljunga ska jag ha alla möjligheter och alla förutsättningar för att ta mig dit jag vill och tycka det jag vill. Integration inspirerar och skapar nya bra tillfällen. Jag tror de flesta av mina partivänner kan hålla med mig om detta.

Ändå. En ung socialdemokrat som råkar vara boende i Järfälla kommun bemöts av ett helt annat SSU än den unga socialdemokrat som råkar vara bosatt i kommunen på andra sidan åkern. Den unga järfällabon får tidigt lära sig skillnaden mellan sossar här och där precis som hässelbyaren får göra. Denna föreställning verkar hänga med under hela politiklivet

Är det bara genom att definiera "dom andra" som gruppen kan definiera sig själva? Är det därför man så gärna pratar om olika gruppers olikheter? Är det bara på det sättet som den egna gruppen kan bli stark? Om vi tycker det, finns det då någon som helst trovärdighet i allt prat om integrationspoltik och människors möten. Eller är det helt enkelt så att det är konflikter och dramatiken med konflikten man är ute efter? Att det skulle vara så himla tråkigt att bedriva partiverksamhet utan att ha några att bråka med? Förutom borgarna alltså?

Alltså... jag gillar dramatik och konflikter också. Det är bra för magen.... Men kom igen...