Rädslans många ansikten

Jo, jag var ju liksom förpliktigad att titta på den där så kallade partiledardebatten i tv. Hade jag tyckt att Göran eller vad fan han heter i Svensson Svensson varit mer uthärdlig hade jag nog gjort som större delen av befolkningen . Tittat på det istället. Istället satt jag där något generad över det jag såg för att desperat finna något ljus i denna mörkblå tunnel.

Förutom fulstatistiken som Sifo presenterade har ju mest efterdebatten handlat om den så kallade härskartekniken Göran Perssons använde när han vände ryggen mot Mådan. Jag förstår den diskussionen. Personligen reagerade jag ganska starkt på Göran Perssons minst sagt diviga beteende på bästa sändningstid. Tankar som flög genom mitt huvud var ungefär. ?Vad håller han på med?? ?Vem tror han att han är?? Hur länge sedan var det han medietränades?? ?Det här är så fett kört det bara kan bli?. ?Och sanningen att säga så var jag tämligen irriterad över detta när jag kom till jobbet på måndagen och mina arbetskollegor verkade riktigt nöjda med att Hägglund hade en fulare slips.

Sedan dess har jag tragglat tanken om divan Persson. Varför förefaller han så fruktansvärt pompös i vissa sammanhang? Och nu har jag kommit på det! Han är ju precis som jag! Han blir världens mest påfrestande människa när han blir rädd eller nervös! Hans så kallade härskartekniker är alltså bara ett tecken på att Göran, trots sina uttalanden tycker att opinionsmätningarna är hur jobbiga som helst och upplever ett väldans underläge. Han tänker helt enkelt, ingen vill ha mig, ingen tycker om mig för att jag köpt ett torp. Och så låser det sig. Och han blir farbroderlig. Jag är som sagt precis lika dan. Men å andra sidan skulle jag ju på grund av denna inte alls smickrande egenskap försöka hålla mig borta från statsministerposten.

Nog med psykoanalys. Nu är lunchen över.
Dags att gå hem.