Fertilitetstankar

Igår berättade en av mina äldsta och närmaste vänner att hon väntar barn. Lyckan är total. Min lycka alltså. Ja, säkert hennes med. Men eftersom hon blir den första jämnåriga nära vän till mig som blir förälder så är nog ändå min lycka större. Ser fram emot den dagen då Kokos gör entré och påbörjar sin spännande uppväxt med sin helt klart intressanta omgivning.

Min vän berättade att hon hade gjort ett första ultraljud och sett hur Kokos hoppade omkring som en dåre i livmodern med både ben, fingrar, mössar och vantar. (Jo, det är säkert. Kokos var rustad för vintern) Den till och med vinkade.

För snart tre år sedan gjorde jag en abort. Det är inte så många som vet det, eftersom det vi det läget kändes jobbigt och därmed onödigt att berätta. Jag gjorde abort för att jag blev med barn fast det inte var tänkt så. Jag blev med barn för att jag trodde att sånt bara hände andra (precis som miljonvinster, testikelcancer och älgkrascher). Men det hände tydligen även mig. Jungfru Josie.

Efter den upplevelsen. Som var tråkig, upprivande och inte alls minnesvärd så har jag funderat en del på ... vad ska vi kalla det? Fertilitetspolitik? Det handlar om aborträtten, preventivmedel och samhällets syn på föräldraskap.

Givetvis är jag för rätten till fri abort. Dock...när man diskuterar aborträtten så brukar det talas om "kvinnans rätt till sin egen kropp" och självbestämmande rätt osv. Vi flickor skolas in redan från 13 års ålder att vi ska äta p-piller och skydda oss och så... Men grejen är.. när vi pratar om abort och preventivmedel som en kvinnans rättighet så godkänner på något sätt också att graviditeten/föräldraskapet är kvinnans ansvar.

När man funderar på att göra en abort så är det ju som regel inte själva graviditeten som man inte vill vara med om. Det är ju föräldraskapet. Ändå så riktar hela sjukvården/psykvården in sig på kvinnan och att detta är kvinnans beslut. När jag träffade barnmorskor, gynekologer och psykdoktorer under denna upplevelse så gjorde jag det hela tiden själv. Trots att jag då hade ett fast förhållande med en engagerad kille.

Jag var fick vara själv under gynundersökningen och ultraljudet (slapp dock se Foster vinka), själv med kuratorn, själv under de timmarna man fick ligga inlagd.. jag var själv under själva ingreppet och det sista de frågade innan jag somnade in var "är du riktigt säker på detta?". Innan jag lämnade sjukhuset såg de till att jag hade ett recept utskrivet i handen med preventivmedel till mig.

Men varför var det mitt ansvar att se till att vi inte blev med barn? Varför var det jag som skulle vara smart och äta hormoner för att reglera min fertilitet? Han då? Ska han inte ens bry sig om han blir pappa eller inte? Innebär det ingenting?

Eftersom det stora ansvaret inte ligger vid själva graviditeten så måste ju detta betyda att vi fortfarande ser kvinnan som föräldern. Att det är kvinnan som får helt ändrade framtidsmöjligheter är ju givetvis anledningen till kvinnor känner ett större behov av kontrollera sin fertilitet. Skulle det finnas en marknad för preventivmedel för män skulle det givetvis finnas preventivmedel för män. Men... Då föräldralivet inte innebär att avsteg i löneutveckling, karriärsmöjligheter och möjligheter att få napp på krogen för män.. Så är ju helt enkelt det där med preventivmedel inte så jäkla viktigt... Eller som några av mina manliga vänner brukar säga. "Jag skulle aldrig stoppa i mig några jävla hormoner.."

Samtidigt ökar antalet bröstcancerfall i Sverige...